Är du Majken? Har du själv haft ätstörningar? Är det sant det som står i boken?
Det finns ett kluster av frågor som ofta dyker upp när man har skrivit en roman som ”Ormen i mig”. Eller som min debutroman ”Vårfrost”, för den delen. Båda skildrar på olika vis en ätstörningsproblematik – vilket väcker nyfikenheten hos en del på vad som är biografiskt sant och inte.
Det är också frågor som är rätt komplicerade besvara. Eller nej, frågan om jag själv har haft ätstörningar är lätt. Svaret är ja. Och ja, jag har därför självfallet befunnit i den fas som Majken gör, i det limbo när själva sjukdomen börjar tona ut och ska ersättas av något annat. Rent medicinskt anses man kanske vara frisk, ser ofta frisk ut – men identiteten är fortfarande hårt kopplade till en skev självbild och destruktiva tankar runt mat och kropp.
Så, ja, i den bemärkelsen hämtar jag självfallet stoff ur min egen historia. Jag gräver där jag står, kretsar kring det som bränner i mig. Jag skriver om sådant jag känner till, så som alla författare gör. Kunskap och erfarenheter, tillskansade på olika vis genom livet. Skrivandet i sig upprättar också kontakt med minnen, detaljer ur det förflutna, känslor man en gång haft. Möjliga att använda i romanbygget.
Men samtidigt är varje ord i Ormen i mig är påhittat. Det är en fiktiv berättelse, som dragit iväg på sina egna vägar under skrivandets gång.
Tacksamt är också att plocka in detaljer ur nuet, och omvandla till text. Som den hund som finns med i Ormen i mig. En engelsk springer spaniel som heter Loka, och som betyder mycket för huvudpersonen. Såklart har min hund Jessie fått vara role-model för den. Jag känner mig ju så trygg med att jag vet exakt hur en sådan hund kan bete sig. Hur den kan skratta, dra upp läpparna och visa tänderna och se så otroligt rar ut. Och jag känner själv starkt för min hund, så då är det lätt att gestalta den känslan, överföra den till berättelsen och till Majkens liv.
Men samtidigt är varje ord i Ormen i mig är påhittat. Det är en fiktiv berättelse, som dragit iväg på sina egna vägar under skrivandets gång. Den är så mycket språk. Så mycket krängande, böljande, fritt dagboksspråk, som verkligen drog mig i andra riktningar än vad jag hade kunnat föreställa mig. När jag hittade språket, var det på sätt och vis bara att hänga med. För det är ju så det skönlitterära skrivandet går till, i sina bästa stunder. När berättelsen växer utifrån egna premisser.
Allt handlar om att skapa trovärdighet. Sanning, i berättelsens kontext. Det ska kännas sant, helt oavsett om det som skildras hänt i verkligheten eller inte.
På bilden: Jessie och hennes bror Otto!