Jag har läst ”Ut ur min kropp” av Sara Meidell och jag tycker mycket om den. Jag tycker den är stark och sorglig och med hög igenkänning. Jag tycker inte heller att den glorifierar sjukdomen. Det finns en lockelse i svälten, i lättnaden som den tycks erbjuda, det vet jag av egen erfarenhet. I anorexin finns också element av triumf, vilket skiljer den från andra ätstörningsdiagnoser som bulimi och hetsätningsstörning, i sin tur präglade av kontrollförlust och ständiga misslyckanden.
Jag känner med berättarjaget, så styrd av den stränga sjukdomsrösten.
Men jag vet också att svältens triumf är kortvarig. Snart börjar det om; ny hunger att övervinna, nya dagar att reglera, nya utmaningar som stör. Tanken: jag orkar inte mer. Triumfen har också ett mycket högt pris. Allt det som sjukdomen tar, och lidandet den innebär. Och jag tycker hon får fram det, Sara Meidell. Att det är komplext, både och.
Jag känner med berättarjaget, så styrd av den stränga sjukdomsrösten. Romanen ger en isande inblick i hur det är att kämpa för överlevnad i anorexins stränga regim.
Skriver själv om ätstörningar och var helt enkelt rädd att börja jämföra mig.
Själv har jag dröjt med att läsa boken. Inte av rädsla för att bli triggad eller för att jag inte var intresserad. Utan för att jag ville skydda för mitt eget skrivande. Jag skriver själv om ätstörningar och var helt enkelt rädd att börja jämföra mig med Meidell, såsom jag vet att jag så lätt gör – och tycka att det jag själv skriver är platt och otillräckligt. Så jag väntade in lite sval distans, och nu hade jag den.
Av samma skäl, för att skydda mitt skrivande, har jag bara sneglat mot debatten, skummat, lyssnat med halvstängda öron, rädd att suga åt mig alltför starkt av åsikter om vad och hur man får eller inte får göra, och i nästa skede försöka anpassa mig till det eller tänka att det är bättre att inte skriva alls, det är för lätt att göra fel.
Redan då var det här ett ämne som störde.
Däremot har jag tänkt en del på hur det var när min debutroman ”Vårfrost” kom ut 1995, på Norstedts precis som ”Ut ur min kropp”. Jag gav ut den igen för en tid sedan, på mitt eget förlag Juniperus.
”Vårfrost” handlar om 12-åriga Klara som blir svårt anorektisk, om hennes väg in i sjukdomen och om hennes föräldrars maktlöshet och förtvivlan inför den obevekliga kraften.
Det var en härlig roman att skriva, den bara föll på plats.
Men jag minns med obehag mottagandet när den väl kom ut. Visserligen var intresset stort och de flesta recensioner fina. Men även de mest positiva recensenterna kände sig manade att upprepa att detta minsann inte var den första boken i ämnet. Det fanns så många, tydligen. Alltför många. Vilket det ju inte gjorde, det var alltså 1995. Men uppenbarligen fanns det tillräckligt många för att ”ännu en” skulle verka vara en för mycket.
Redan då var det här ett ämne som störde. Någon diskussion om triggers fanns ännu inte, åtminstone inte vad jag kände till. Men jag minns ett skolbesök som bokades av grund av befarad ”smittrisk”.
Jag bestämde mig för att aldrig mer vidröra ätstörningar i mina texter.
Själv tolkade jag mottagandet som att jag hade gjort något fel och fult, inte sysslat med litteratur utan ett kletigt tjejämne. Jag bestämde mig för att aldrig mer vidröra ätstörningar i mina texter. Självfallet fanns det fler orsaker till det, som en skenande prestationsångest och övermäktiga krav som följde på att plötsligt från ingenstans bli ”författare” – och en sjukdom som långt ifrån hade släppt greppet.
Men bemötandet bekräftade den självbild jag drogs med: Du räcker inte till. Och jag hukade i skam.
Det tog 25 år för mig inse att jag behövde gå rakt emot den skammen och helt enkelt göra exakt det jag trodde jag skulle undvika. Skriva, skriva, skriva. Om ätstörningar. Hitta kraften i ett nytt förhållningssätt till mina egna erfarenheter, se dem som en kunskapskälla, något att ösa ur och skapa litteratur ifrån. Det vill jag fortsätta göra. För min egen skull och för att jag vill, det är här jag har mitt stoff – men också för att bryta tystnader, krossa myter och minska stigman, det blir en bonuseffekt.
Att kritisera konstnärliga gestaltningar av problematiken är att skjuta mot fel mål.
Visst är frågan om triggers är svår, jag har inga säkra svar på vad som är rätt och fel vad gäller det. Och diskussionen om ansvar är viktig, det gäller i det här ämnet som i alla känsliga ämnen. När jag gav ut ”Vårfrost” på nytt valde jag att ta bort alla viktangivelser, det lär vara en sådan sak som man vet kan ha en triggande effekt och som därför kändes onödig att ha med. Det är en fasansfull tanke att det man själv skriver, riskerar att skapa sjukdom hos någon annan.
Men samtidigt: vi lever i ett samhälle fullt av potentiella triggers. Överallt finns budskapet om hur en kropp bör tuktas och förändras och att smal är lika med lyckad, framgångsrik, disciplinerad. Och visst talar jag i egen sak, men att kritisera konstnärliga gestaltningar av problematiken är att skjuta mot fel mål. Självklart måste de här berättelserna få finnas, de är motståndshandlingar. Sikta istället mot skadliga ideal och normer, det som hela tiden trycker på och i vars kontext dessa sjukdomar existerar.
Jag vill fortsätta skriva om ätstörningar. Men med för mycket regler och förhållningar och rädslor blir det svårt. Tyst. Och det tror jag är det allra sämsta alternativet.