OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Läs utdrag ur Ormen i mig

26/8

Det blev skitjobbigt hos mamma.

Fast jag hade bestämt mig för att vara snäll.

Fast jag hade sagt till mig själv: nu ska jag inte bli irriterad.

Nu ska jag bara åka hem och berätta den roliga nyheten.

Så blev jag ändå det. Irriterad. Direkt i hallen.

Jag ville bara backa ut igen, och springa därifrån.

Om inte Loka varit där hade jag gjort det. Flytt fältet.

Men hon viftade på svansen och skrattade så där som hon

kan göra och jag hukade mig ner och borrade in ansiktet

i pälsen. Ville gråta. Ville dra. Och jag sa helt kort att jag

kommit in på journalistprogrammet, att jag fått en reservplats.

Jag hade ju tänkt säga det som nåt bra och kul och

spännande men nu kom det ut som nåt dåligt. Typ att jag

inte ville. Att jag nog inte tar platsen. (Förresten gör jag

kanske inte det heller – vad fan ska jag där att göra?)

Men oj. Jaha. Nähä, sa mamma och såg förvirrad ut. Så

där orolig som gör mig GALEN.

Och jag kände att jag inte står ut en sekund till. Så jag

tog Loka och gick. Tog vår favoritpromenad genom allén

men idag kändes den bara trist. Loka ville absolut rulla sig i

den stinkande fläcken borta vid grusplanen. Så äckligt. Är

det nåt djur som har pinkat där, eller spytt? Jag slet henne

därifrån och skyndade hem.

Och sen tryckte jag in henne genom ytterdörren och

stack.

Jag har dåligt samvete nu.

Jag är en hemsk varelse en förfärlig dotter.

Jag hade ju tänkt att det skulle bli bra.

Och så blev det ändå som det alltid blir. Spänt och jobbigt

och tyst.

Och tanken som hamrar i skallen: Låt mig vara ifred. Låt

mig vara ifred. Låt mig vara ifred.

Och det här med journalist. Antagen på journalistprogrammet.

Jag är jättenervös för det.

Det kommer gå åt helvete.

En annan jobbig grej: Loka. Det märks att hon har blivit

gammal. Grå om nosen och på öronen. Ser det mycket

tydligare nu när jag inte träffar henne lika ofta. Hon orkade

inte spurta uppför branta backen som vi alltid gör, utan halkade

efter.

Nej men skärpning, Majken!

Nu ser du dåliga tecken överallt. Tycker synd om dig

själv, tydligen.

Tänk på allt bra som har hänt istället, det senaste året.

Gör en lista!

Tänk på att du har flyttat till en egen lägenhet, en jättefin

etta i stan.

Tänk på att du har kommit in på en attraktiv och spännande

utbildning!

Tänk på din underbara vovve som inte glömmer dig, fast

du inte bor hemma längre. Som kommer och möter i hallen

och är lycklig över att se dig!

Tänk på alla framsteg du har gjort. TÄNK PÅ DET.

Allt kan inte vara jättebra jämt.

Eller som Johanna säger: Du måste ha tålamod. Det är

en lång process. Men du har kraften, Majken. Det är din

tur att leva nu.

Säger Johanna. (Även om hon snackar en massa skit.)

Åh. Jag saknar Johanna. Hennes mysiga soffa. Känslan

av att vara omhändertagen, som omlindad av en gosig filt.

Samtidigt är det skönt att slippa gå dit, slippa sitta och

mala om samma gamla ruttna dynga timme ut och timme

in.

Förresten kommer vi att ses igen, Johanna och jag. Uppföljningssamtal

en gång om året, för att stämma av. Det

räcker.

Och jag är jättetaggad inför nästa vecka. Att börja plugga.

Alltså det är klart att det är skitnervöst. Läskigt. Men

också spännande. Och läskigt. Men mest spännande.

2/9

Jag är förvirrad. Och speedad. Och glad. Och livrädd.

Det var upprop idag, jag har precis kommit hem.

Och vräkt i mig mellis. Jag var tvungen, hade ett hål i

magen. Så nu känns det skit. Att jag inte hållit schemat.

Fast jag ska ju äta mellis. Så jag måste skärpa mig, inte få

ångest för det. Även om jag åt en smörgås mer än vad jag

brukar. Det var bra att jag gjorde det, särskilt som jag slarvade

med lunchen.

Bra gjort, Majken! Du är duktig. Du kämpar. Skulle

Johanna ha sagt.

Men allt annat har varit helt åt helvete.

Eller nej, inte allt. Det var roligt också, spännande att

träffa nya klassen.

Jag kände: wow!

Fast också: hjälp!

Alla var smala och snygga och smarta och jag kände mig

exakt så klumpig och korkad som jag är.

Men om jag tar det från början: upprop, alltså. Klockan

9 i sal 225.

Jag var där tjugo i. Då hade jag ändå gått ett par extrarundor

i parken, var skiträdd att komma försent.

Vi är trettiotre i klassen. Huvudläraren heter Olle, det

var han som var där och snackade. Vi ska ha honom i flera

ämnen, till exempel i olika former av skrivande (reportage,

nyheter, osv). Han såg läskig ut, sträng. Iskallt blå ögon.

Nån sa det också, att han är skitsträng. Utbildningens hårdaste

textläsare.

Och så ska jag ha honom som huvudlärare. Typiskt.

Vi fick sätta oss var vi ville och jag hamnade mellan

en tjej som heter Edith och en kille som heter Karl. Han

verkade väl rätt okej, typ snäll men Edith. Skitsmal. Och

sminkad, hade säkert lagt två timmar på morgonen. Och så

pratade hon i klassen direkt, räckte upp handen och frågade

en massa grejer om hur terminen var upplagd och varför vi

hade den och den litteraturen osv osv osv.

Jag sa inte ett ord. Fy så hemskt. Att öppna munnen därinne.

Och även om jag hade velat hade jag inte haft nåt att

säga.

Jag ska sätta mig bredvid nån annan imorgon.

Om jag går dit över huvud taget.

Vet inte vad jag ska säga mer om uppropet. Annat än

att det känns som om jag rör mig som en zombie i världen.

Uppväckt från de döda. Eller äh, det lät överdramatiskt.

Och zombier är coola. Mer som en slemmig manet uppspolad

på stranden. Eller som en nyfödd råttunge, rosa och

blank och blind. Bara att sätta klacken på och trycka till.

Nu ringer mamma. Jag svarar inte. Jag orkar inte prata.

Det enda jag längtar efter är en springtur eller ett riktigt

hårt pass med Oskar men han har ju bara lördagar och tisdagar.

Så jävla mycket mellis, helt i onödan. Två smörgåsar med

smör och mängder med ost, ett jättetjockt lager, jag känner

det nu. Hur det gungar under huden.

Hej igen.

Jag stack ut och sprang och det var underbart.

En fantastisk sensommarkväll, ljummet men ändå lite

vind vid kanalen. Krasande grus, kraft i stegen. Jag rushade

in under bron och sprängde mig ut på andra sidan (kutade

nästan in i en tant med jycke men lyckades väja) och ända

bort till dammen.

Det var härligt.

Det kommer att gå bra.

Jag tror faktiskt det. Att det kommer gå bra.

Imorgon börjar skolan på riktigt.

Och jag ska gå dit. Och det ska bli kul.

(Bara jag får sitta bredvid nån annan än sminkbruden.)

Nu ska jag duscha och sen äta middag, kikärtsbiffar med

råris och broccoli, lägga upp en väl avvägd portion och äta

den med aptit och glädje.

Som en frisk och normal människa, haha.

Eller varför skrev jag haha?

Jag är frisk och normal.

Och nu ska jag bli journalist också. (haha)

3/9

Vi har fått första uppgiften av Olle: gör ett personporträtt.

Jag hamnade med Karl, och det var ju skönt, han verkar

som sagt sjyst.

Vi ska göra intervjuerna imorgon, prata med varandra

om våra liv som Olle sa (och spände sina isögon i oss).

Så nu ska jag förbereda frågor, det är därför som jag har

satt mig här vid skrivbordet.

Fast det är helt tomt i skallen.

Jag borde kanske äta nåt, är lite yr nästan.

Men jag väntar. Det går bra. Allt har gått jättebra idag.

Inga extrasmörgåsar som stör. Inga överhoppade måltider.

Utan helt enligt schemat. Varken mer eller mindre och på

rätta tider. En frisk och hälsosam rutin, halleluja.

Och nu måste jag kämpa, hålla i. Inte förstöra. Tänka på

nåt annat.

Så okej, frågor:

Var och när är du född?

Var bor du?

Vad gör dig glad och vad gör dig ledsen?

Vad gör du på fritiden?

Varför vill du bli journalist? (kanske kan jag få nåt tips,

haha.)

Inga roliga frågor men nu finns de i alla fall, vi skulle

bara ha med oss fem, sex stycken. Och sen ställa följdfrågor.

Eh? Okej?

4/9

Idag gjorde jag helt säkert bort mig.

Först intervjuade Karl mig och jag babblade på.

Hade bestämt mig för att absolut inte babbla och ändå

gjorde jag det, vet inte vad jag sa, en massa skit förmodligen.

Fattar inte hur han ska kunna skriva ihop nånting på det

där, stackars Karl.

Och sen var det jag som skulle ställa frågor till honom

och det gick också åt helvete.

Mina frågor var så töntiga och inte kom jag på några

följdfrågor heller.

Nu är jag dum och bortgjord och dessutom måste jag

skriva porträttet. Inlämning imorgon, prick klockan 9 till

Olle. Er första deadline, som han sa. Håll den. Jag har

ingen aning om vad jag ska skriva och nu är klockan redan

15.25.

Tidsplan:

Skriva porträtt: 15.30-17.30

Middag: 17.30-18

Skriva porträtt: 18-20.

Joggning: 20-21

Dusch/tandborstning osv: 21-21.30

Läsa till 22. Sen sova.

I värsta fall kan jag skriva lite till imorgon bitti, jag vaknar

ändå så tidigt.

Bye bye, här ska skrivas porträtt!

22.35

Hej, jag borde sova nu men det går inte. Jag känner mig

glad. Var oväntat roligt att skriva porträttet! Inte för att det

blev särskilt bra, men det var ändå kul. Gick lätt, tiden bara

försvann. Och när jag kom hem från springturen (skön!)

hade jag fått ett meddelande från Karl och han skrev att han

tyckte det var kul att göra intervjun med mig, att det hade

varit en skojig eftermiddag och det blev jag glad för, liksom

lättad. Så det här kommer nog att bli bra ändå.

Go for it, Majken! Let’s fight back!

00.09

Satan vad det var svårt att sova men jag ska inte inte inte

oroa mig för det.

Kom att tänka på en knäpp grej. När jag blev intervjuad

av Karl for den här tanken genom skallen: Tänk om jag

skulle berätta för honom om hur det är, på riktigt.

Tänk om jag skulle berätta för honom om kampen. Om

hur varje dag är en strid.

För att inte halka tillbaka i det sjuka.

För att inte slukas av matmonstret. Sjukdomsormen.

För att hålla de goda rutinerna. Inte balla ur med schemat.

Lyssna till den friska rösten.

För att försöka … hitta nån sorts mening kanske. Någon

poäng med mig själv.

Tänk om jag skulle berätta hur sårbar jag känner mig,

hur skyddslös.

(Jag menar, uppgiften var ju att berätta om våra liv.)

Fast det gjorde jag förstås inte. Snacka om att jag hade

gjort bort mig då. Verkat exakt så freakig som jag är.

Vem jag nu är.