Nice to meet you too, Joyce Carol Oates!

Så här dagen efter är jag fortfarande tagen. Tänk att jag fick se och lyssna till Joyce Carol Oates igår, en av mina stora förebilder. Träffa henne helt kort också, vid signeringsbordet efteråt. Haspla ur mig några tafatta meningar, en ordväxling som jag för evigt kommer att minnas.

För mig har Oates författarskap varit en sådan enorm inspirationskälla. När jag har kört fast i skrivandet, misströstat, tappat lusten, tilltron, har jag läst Oates och påfallande ofta känt gnistan igen. Det har egentligen inte handlat om något enskilt verk, även om jag förstås har många favoriter, utan mer om det flödande språket, känslan av möjlighet, av frihet och obändig kraft. Betydelsefullt för mig som lätt hamnar i det stränga och strama och hårt kontrollerade.

Samtalet igår på Internationella författarscenen handlade förstås mycket om hennes senaste roman Barnvakten, hon är trots allt på en lanseringsturné. Berättelsen utspelar sig i 70-talets Detroit, under en period då en seriemördare härjar. Det var intressant att höra om bakgrunden, om Oates egen tid i Detroit, om hur berättelsen – som bygger på ett verkligt fall – kom till henne under covidpandemin, då hon satt ensam och isolerad i sitt hem.

Jag älskar Oates kursiver! The italics.

Särskilt spännande blev det när samtalsledaren Elin Cullhed frågade om Oates syn på kursiverna och vad de fyller för funktion. Åh. Jag älskar Oates kursiver! The italics. De är ett sådant särdrag genom hennes produktion. Oates sa att de ”signal deeper self-thinking, voices not articulated”, en sorts undertexter som hon låter komma upp till ytan, ord som egentligen kanske inte bör, får sägas. Men som tränger sig fram ur bråddjupen.

Hon sa: ta inte huvudingången, försök leta upp en annan passage, kanske på baksidan?

Härligt var det också att se Oates entusiasm när hon beskrev sin undervisning i creative writing, hur hon uppmuntrar sina elever att hitta den perfekta, och unika, öppningsscenen. Skriva om, och om igen. Söka nya, mer oväntade vägar, in i berättelsen. Hon sa: ta inte huvudingången, försök leta upp en annan passage, kanske på baksidan? Kanske genom källarfönstret? Inspirerande!

Och så var det min lilla ordväxling med Oates. Jag rusade ut från salongen och ställde mig i signeringskön, hamnade till min stora förvåning nästan längst fram. Ett nyinköpt exemplar av Barnvakten i handen och på den en post it-lapp som jag skrivit ”Anna” på, allt enligt noga instruktioner för att signeringen skulle gå så smidigt som möjligt, det blev snabbt en lång kö. Jag var nervös. Jag sa till mina vänner Mia och Viktoria att jag nog inte kommer våga tilltala henne, bara sträcka fram boken.