I det senaste avsnittet av Ätstörningspodden ”Hur bra är ätstörningsvården?” intervjuar vi psykologen och forskaren Johanna Levallius med anledning av den rapport som hon skrivit på uppdrag av Frisk&Fri. Rapporten heter Vårdrapporten 2022 – drabbades och närståendes upplevelser av vård för ätstörning.
I anslutning till publiceringen bad vi er skicka in egna upplevelser av ätstörningsvården. Här är ett urval av svaren, samtliga är anonyma.
”Enormt stor skillnad att vårdas som ung eller gammal. Den är inte riktigt anpassad för äldre, har du dessutom ett trauma med dig så blir det ännu svårare att få hjälp tyvärr.”
”Slutenvård på allvårdsavdelning: för standardiserade, inget utrymme för individanpassning eller för att påverka.
Öppenvårdens ätstörningsteam: omtänksamma, gör så gott dom kan med begränsade resurser.
Allt som allt: Vården är begränsad och villkorad. Gäller att ha ”tur” vart man bor och vem man får.”
”Oflexibla, tyvärr. Svårt när fler diagnoser är inblandade.”
”Varit förfärlig men ser vissa framsteg. Elevhälsan i flera kommuner i Nordvästra skåne har fått utbildning främst via Frisk&Fri och Shedo med mera = skolan får mer kunskap. Några bättre på BUP Helsingborg.”
”För egen del upplever jag en professionell, individuell och väl fungerande vård utan väntetid.”
”Överhuvudtaget inte alls anpassad för andelen drabbade.”
”Fortfarande för mycket fokus på mat, vikt och BMI. Mer individanpassad vård.”
”Ätstörningsvården är alldeles för fokuserad på vikt och mat, och på tok för lite handlar det om att se hela människan. Detta beror både på okunskap, felaktiga strukturer OCH vårdpersonal, både överläkare och andra som inte VILL förstå och ”minsann vet bäst” och saknar ödmjukhet, lyhördhet och vilja att lyssna på och genuint möta drabbade och närstående.
För min dotters del finns inget annat alternativ än privat terapeut (och de är alldeles för få) och en sådan räddade definitivt livet på henne.”
”Summa summarum måste vården förstå att äs är ett ”mentalt” problem som har ett fysiskt uttryck. Kommer man inte till rätta med bakomliggande orsaker. Så som Känslor/trauman/uppväxtens relationer. Och kan hjälpa den störde på bred front, är vården meningslös. Visst man hjälper till med viktuppgång för överlevnad. Men hjälper man inte till att hitta dom undanträngda rädslor som ligger till grund. Kommer ångesten och viljan att kontrollera sitta kvar.
Alla är hjälplösa. Anhöriga, den drabbade. Man behöver kunskap. För att förstå hur kropp och psyke hänger ihop. Det är inte 2 separata. Utan en enhet.”