Skidor, OS-guld och bulimi – om ”Brave enough” av elitskidåkaren Jessie Diggins

”We still have a long way to go, but the goal is to take away the stigma from eating disorders and empower people who are suffering from them to reach out for help.”

Amerikanska Jessie Diggins är längdskidåkare i absolut världsklass. Hon vann guld i lagsprinten i OS i Pyeongchang 2018 och tog silver och brons i OS i Peking 2022. Som ung, lovande skidåkare hade hon bulimi. Hon drev sig själv stenhårt på träning och tävling – samtidigt som hon kräktes upp varje måltid. 

I den självbiografiska boken ”Brave enough” berättar hon om sin karriär, och om sin ätstörning. Boken är skriven tillsammans med journalisten Todd Smith. Vi får följa Jessie från barndomen i Minnesota och vidare genom skolåren. Hon älskar snö, hon älskar vinter, hon älskar äventyr och vill åka skidor med ”super speed”. Hon är envis, ambitiös, målmedveten och är duktig på att uthärda mjölksyra. Hon är en glad, sprallig person, full av energi och livslust – åtminstone innan ätstörningen kryper sig på och förmörkar tillvaron.

Jessie fortsätter träna lika mycket som tidigare, fortsätter leverera resultat. Och kräks och kräks.

Det är under det sista året på high school som det händer, när hon med sina egna ord hade ”everything in the world going for me and nothing to complain about”. Ändå smyger sig sjukdomen på henne och den negativa spiralen av tankar på mat, vikt och kompensering drar igång. Sjukdomen accelererar, i början i det fördolda, såsom det brukar vara. Ingen märker något. Utåt ser allt bra ut. Jessie fortsätter träna lika mycket som tidigare, fortsätter leverera resultat. Och kräks och kräks. Men tillslut förstår hennes föräldrar vad som pågår, och får henne att söka vård vid The Emily Program, ett behandlingsprogram som finns (bland annat) i Minnesota. 

Samtidigt som Jessie Diggins kämpar för att bli frisk fortsätter också skidkarriären, något som måste ha varit en väldigt tuff balansgång. Hon skriver om hur skör hon var när hon kom tillbaka från behandlingen, och hur hennes ätstörningar användes emot henne av en konkurrent i skidlaget, för att få henne att framstå som svag och oberäknelig. Men Jessie är en fighter, och kommer igen. 

Jag har läst boken med stort intresse. Självfallet främst för att jag är intresserad av ätstörningar och skildringar av ätstörningens komplicerade problematik. Att en idrottsstjärna på elitnivå väljer att berätta om sina egna problem och hur tufft det har varit – och hur hon kom vidare – är viktigt. Det gör henne till en förebild.

Det är modigt också. Inom elitidrotten råder traditionellt en tystnadskultur runt psykisk ohälsa. Att vara sårbar är ”förbjudet”, ett stigma associerat med missade chanser och förstörd karriär. En belastningsskada i låret är okej, men att bågna under prestationskraven är det inte. Med följden att man inte söker hjälp, utan lider i det tysta.

Det påverkar vad som är accepterat och inte. Vad vi får prata om, och inte.

Den här tystnaden påverkar även hur vi i de breda lagren – inklusive alla barn och unga som idrottar – ser på oss själva och på psykisk ohälsa. Det påverkar vad som är accepterat och inte. Vad vi får prata om, och inte. Vad som är normalt att söka hjälp för, och inte. Elitidrott är förvisso en extrem aktivitet, lämpligt för få, vilket inte minst Jessie Diggins gestaltar i sin bok. Mängden träning är ohygglig, dag ut och dag in. Pressen, nerverna, smärtan. Men samtidigt existerar elitidrotten i samma samhälle som vi andra, på toppen av hierarkin. Att vara duktig på idrott har hög status, från barnsben och uppåt. Elitidrottare är våra hjältar, och vi vill vara som dem. Om de inte berättar att de mår dåligt, utan döljer och hemlighåller, gör vi också det – och stigmat består.    

Bakom vinnarskallen finns en vanlig människa.

Därför är det befriande med skildringar som ”Brave Enough”, där Jessie Diggins visar att bakom vinnarskallen finns en vanlig människa. Att också en vinnare har ångest. Att ätstörningar kan drabba vem som helst, hur lyckad den än tycks vara och hur hälsosam den än verkar vara. Det är på insidan det sitter och det syns sällan utanpå vem som är sjuk. 

Även om sjukdomen är ett centralt tema, så handlar boken till största delen om Jessie Diggins målmedvetna satsning mot att bli bäst i världen. Om laganda och kamratskap som en väg till framgång, om lyckan att forsa fram genom skogen och om värdet av duktiga coacher – och av en älskad familj. Berättelsen peakar i glädjen efter OS-guldet 2018, och i möjligheterna som öppnar sig för Jessie Diggins efter det. Jag gillar skidåkning och tycker det är intressant med inblickarna i det hårda tränings- och tävlingslivet. 

Men det är i partierna om ätstörningen som det bränner till. 

I slutet av boken återvänder hon till sin sjukdom. Hon skriver:

”I decided to open up and talk about my history with an eating disorder in the hopes of bringing awareness to coaches, teachers, and parents but ultimately to let people struggling through a rough time know that they’re not alone, that it’s never too late to turn it around, and asking for help is brave. 

I was scared to admit that my past wasn’t always pretty and that I wasn’t always proud of how I acted. But once I revealed the most vulnerable part om myself, the most amazing thing happened. I partnered with The Emily Program as a spokesperson and began to receive letter after letter from young athletes, both boys and girls, letting me know that my words had helped them find the courage to tell their parents the needed help.”