För den som har eller har haft en ätstörning är julen ofta en fasa. Förväntningar och ruckade rutiner ställer till det. Och så maten, förstås. Så här är det för mig (citat ur min roman ”Ormen i mig”).
Varje år vid den här tiden uppstår en glipa i samstämmigheten i min och min bästa väns relation.
Min vän älskar julen. Hon älskar stämningen. Hon älskar att pyssla och fixa, och känner glädje inför helgdagarna som radar upp sig.
Och jag avskyr den. Varje år en tyngd som närmar sig, och trycket inombords ökar.
Som en reflex kommer motståndet: Låt mig vara ifred. Låt mig slippa.
Motståndet har såklart med ätstörningarna att göra. Minnen som aktiveras. Obehaget som hänger kvar, trots att jag idag betraktar mig själv som frisk. Och trots att jag idag självklart firar jul tillsammans med mina barn, och gläds åt deras glädje. Självklart gläds jag med dem, på ett genuint vis. Och jag tycker att våra jular är mysiga.
Men försvann julafton plötsligt ur kalendern, skulle jag inte deppa.
”Jag frös. Mamma kramade om mig och pappa kramade om mig och sa god jul och jag kände mig som en stel pinne från yttre rymden.
Jag ville inte äta och jag ville äta allt på bordet.
Saliven rann i munhålan, jag var tvungen att svälja och svälja.
Pepparkakor med tjocka skivor av ädelost, så fet att den blänkte i skenet från stearinljusen.”
När jag var liten var julen okomplicerad. Vi träffade släktingar. Min farbror läste juloratoriet. Jag fick julklappar. Men så blev jag sjuk, och julen blev en mardröm. Det handlade såklart om maten. All denna feta mat. Fat efter fat på fasansfulla bufféer utan ordning och kontroll. Vad är lagom? Allt på fel tider. Godis i skålar. Men inte minst handlade obehaget om förväntan. Förväntan på glädje. På att allt skulle vara så bra. Jag klarade det inte. Kravet blev övermäktigt. Det var så jobbigt att spela frisk. Särskilt på julafton, och särskilt under åren då jag hetsåt och kräktes och var normalviktig, såg så hälsosam ut.
”Ångesten över att vara hemma och leka duktig flicka. Särskilt när buffel-Magnus klämde till på min överarm och sa att det var härligt att se att jag såg så frisk och stark ut nuförtiden! Åh gud. En sådan fasa. När han klämde på min fläskiga arm och fingrarna sjönk ner i det lösa och mjuka och sladdriga och jag kände mig så fruktansvärt … sjuk.”
Jag har alltid haft dåligt samvete över att jag inte gillar julen. Det känns fel. Man ska ju göra det. Det blir också lätt något barnsligt avogt över det hela, det här med att vara på tvärs mot traditioner. Som vore det av bångstyrighet. Jag vet också att jag är lyckligt lottad som har en familj att fira jul med. Men motståndet är ändå logiskt. Jag är ingen övermänniska. Jag har de erfarenheter jag har, och under julen aktiveras minnena. Jag behöver inte känna skuld över det. Och jag vet att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Det är många kämpar.
”När jag stod framför faten fick jag panik. Jag var tvungen att gå in på toaletten och samla mig.
Andas in, andas ut. Det var prinskorvarna och hur de lyste av flott.”
Min bästa vän är nu i sin stuga i Härjedalen och pyntar inför att resten av familjen ska komma dit. Det är visst inte så mycket snö än, men stämning går att ordna ändå. Min väns oförblommerade jullycka är härlig! Jag unnar henne den. Och jag gillar att mina nästan vuxna barn vill göra saffranskola och pepparkakshus med smågodis på taket. Det är en lättnad att de inte tycks anfrätta av mina julnojor. Själv flyter jag med. Jag vet att obehaget kommer, och går. Jag försöker att inte göra så stor grej av det. Vi kommer att kolla på ”Karl-Bertil Jonsson julafton”, den är underbar. Och sedan går jag och lägger mig och sover och vaknar till en ny dag.