Ormen i mig är skriven i dagbokens form. Hur kommer det sig? Boken författare, Anna Ehn, berättar om språket och perspektivet.
”Att skriva i dagboksform, såsom jag gjort i Ormen i mig, är speciellt. Synfältet blir väldigt snävt. Det går bara att skildra just det som Majken upplever, utifrån hennes ibland rätt skeva syn på världen.
Dagboken ska ge illusionen av att krypa nära personen i fråga. Det var i alla fall min tanke. Att det ska kännas som att det är Majken som skriver, utifrån ett nu. Att hon sätter sig ner och skriver det som faller henne in, i nuet. Mitt i känslan, och rakt ur hennes temperament och hennes kast mellan olika starka känslor. Mellan hopp och förtvivlan.
Jag försöker, genom dagboken, få fram striden som rasar inom Majken. Rösterna som bråkar med varandra.
Jag försöker, genom dagboken, få fram striden som rasar inom Majken. Rösterna som bråkar med varandra. Ambivalensen som hon känner inför att bli frisk. En dagbok har ju ofta den funktionen, att personen i fråga skriver av nödvändighet. Den behöver få ur sig något, där och då.
Så hur kom det sig att det blev just det här perspektivet?
Jag hade tänkt ganska länge att jag ville skriva en berättelse om en ung kvinna som befinner sig i gränslandet mellan sjuk och frisk. Eller snarare: mellan frisk rent medicinskt, men ännu inte fri från ätstörningens tankar och mönster. Det syns inte på henne att hon är sjuk, och hon lever ett på många vis normalt liv. Men inombords rasar fortfarande en kamp.
Jag grunnade på den här idén. Men jag kom inte igång att skriva. Jag visste inte på vilket sätt jag skulle berätta. Ur tredje person? Första? Skulle jag skriva långt eller kort, mycket dialog? Var i historien skulle början vara?
Varje roman har sitt unika språk. Och att hitta språket för sin berättelse är att som få en glittrande överraskningspresent. Att hitta rösten, sättet att berätta på, som gör skrivandet av just den här romanen möjligt.
Och jag hade helt enkelt inte hittat språket.
När det väl dök upp blev jag överrumplad.
Jag kände nog direkt att jag hade gått rakt på en åder.
Så här gick det till: för några år sedan vikarierade jag som lärare på skrivarlinjen på Wiks folkhögskola. Under en lektion gav jag eleverna i uppgift att skriva en text i dagboksform. Att testa att berätta om en händelse, ett förlopp. Men skrivet som en dagbok. Det var första gången jag gjorde övningen och jag visste inte om den fungerade. Så jag gjorde den själv samtidigt. Skrev samtidigt som eleverna skrev.
Och då fanns hon plötsligt där. Majken. Med sin röst.
Jag kände nog direkt att jag hade gått rakt på en åder.
För när jag fortsatte skriva, pulserade texterna ur mig.
Det fanns en grundläggande lätthet i skrivandet, och jag tyckte det var kul. Jag kände en så tydlig språklig energi. Det sprakade. Språket var böjligt och festligt, nästan vad som helst var skrivbart.
Naturligtvis inte hela tiden. Naturligtvis körde jag också fast i perioder. Naturligtvis har jag tvekat och tvivlat.
Jag gillar också att romanen går i dialog med en klassisk bok om ätstörningar, nämligen Maria Hedes Evelyn spöke.
Men när jag tänker på processen runt Ormen i mig så är det skrivlust och berättarglädje som står fram. Det var helt enkelt skitkul att skriva den här boken. Jag hoppas att det märks i texten!
Jag gillar också att romanen går i dialog med en klassisk bok om ätstörningar, nämligen Maria Hedes Evelyn spöke. Den kom i slutet av 1980-talet och jag minns den som en omtumlande läsupplevelse, den första jag själv hade om ätstörningar. Och den är också skriven i dagboksform.