Maneter. Som barn avskydde jag dem. Jag visste att öronmaneter var ofarliga. De brändes inte och bestod mest av vatten. Men ändå, jag blev så äcklad. När de dök upp, ofta i slutet av sommaren, var det slutbadat för min del.
Länge kände jag mig som en manet också, de där åren när ätstörningen visserligen hade släppt sitt allra hårdaste grepp men jag fortfarande inte kände mig frisk. Jag befann mig i ett sorts gränsland. Rösterna bråkade i mig och jag kände mig identitetslös och utan vilja, i händerna på omgivande strömmar och vattenrörelser. Det var jobbigt, och ibland kunde jag längta tillbaka till sjukdomens stränga regler och enkla budskap.
Jag blev påmind om det här när jag var på Fårö häromsistens, och såg de uppsvällda maneterna ligga uppspolade på stranden. Andra hade nästan blivit ett med sanden. De var så vackra. Så skyddslösa. Hur kunde jag tycka att de var så obehagliga? Så kom nästa tanke: jag själv, där i manetfasen, nog gjorde jag så gott jag kunde? Det var tufft, men till slut hamnade jag ändå i ett mer stabilt flöde.
Apropå maneter. Och apropå att jag ofta träffar personer som befinner sig just i det här gränslandet mellan ”inte akut sjuk men inte heller helt frisk” och som fortfarande kämpar för att navigera sig fram, dragandes på känslor av misslyckande, av att ”man borde ha kommit längre”. Försök ha fördragsamhet med er själva. Processen tar tid och kräver tålamod, och ibland är kanske rörelsen framåt knappt märkbar. Men den finns där.
Ett skäl till att jag skrev boken ”Vägen mot det friska – att bli fri från ätstörningar” var att jag själv saknade ett samtal om just den här svåra och ofta så utdragna tiden, ”mellanläget”. Jag hade då just skrivit romanen ”Ormen i mig”, om 20-åriga Majken som tagit steget ut på den friska vägen, alltmedan sjukdomen fortfarande sliter i henne. Såklart inspirerat av tiden jag beskriver ovan, min egen manettid. Som för övrigt pågick länge, långt upp i vuxen ålder. Och som det för min del hade varit bra att veta mer om, prata mer om. Att så här skört kan det vara. Istället för att skämmas över att jag inte var ”helt fri”.